Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

klart.se

 

Skolan i Äspnäs


 

 

hade hon det- nylärarinnan i Ström i början av seklet. 

 

Märta Eijde är ett känt namn för många strömsundsbor. Hon var i många år lärare i Ström och ungefär 500 barn fick sin första undervisning av henne. Kring 1960 började hon teckna ner sina minnen från sin lärargäning. Hennes dotter Hedvig Eriksson, född Eijde, har gjort en artikel byggd på anteckningarna.

Hösten 1904 anställdes jag som lärarinna vid Espnäs-alavattnets flyttande småskola. Jag hade då ej fyllt 20 år. Lästiden 36,5 veckor fördelades så att Alavattnet fick 11-12 veckor efter nyåret och Espnäs fick hela den övriga tiden.

Intagning av nybörjare skedde varje år, och sedan fortsatte baranen i skolan år efter år tills det året, då de skulle konfrimeras. Då måste de gå i Strömsunds folkskola under höstterminen, för at få avgångsbetyg från folkskola. Det var ju småskola hemma i byn. Endel barn gick endast två veckor hos folkskolläraren för att få betyget.

 

Väggfasta bänkar

 

I Espnäs fanns ett gamalt skolhus, som låg vacket till vid skogsbrynet i en backlutning. Skolsalen var stor och ljus med två fönster vardera på tre av väggarna. Innanfönster saknades. Runt om i salen var väggfasta bänkar, och mitt på golvet stod långa skolbänkar utan ryggstöd med plats för fem eller sex barn i var bänk. Vid ena kortväggen stod katedern, en mycket upphöjd plats för lärarinnan, som när hon satt där hade huvudet i närheten av taket. Katedern var bra med sina lådor och fack, om den bara stått i nivå med skolbarnen, eller åtminsone haft högst ett trappsteg.

Kapprum fanns inte, utan vi satte upp spikar för kläderna, en spik för varje barn. Med flickorna på ena sidan dörren och pojkarna på den andra. Under den väggfasta bänken placerades matsäckskorgarna. Så gott som alla barnen måste sitta i skolsalen och äta matsäck, ty de hade lång väg till skolan.

 

Städade själva

 

Skolstäderska fanns inte. Städningen skulle barnen sköta om, under lärarinnans tillsyn. Att det blev den sistnämnda, som fick göra det mesta, kan man lätt förstå. På hösten, då det var nästan mörkt, då skolan slutade för dagen, hade jag inte hjärta att låta småttingarna stanna för att städa i fotogenlampsljus och sedan gå lång väg hem i kolmörker. Då brukade jag låta dem gå hem genast, och städade själv i deras ställe.

Skurningen utfördes turvis av folket i byn. Det var byns skola och bönderna som skulle hålla skurning och ved. De turades om att skjutsa dit sina vedlass, och gjorde det ordentligt. Jag behövde aldrig vara utan vet, fast nog hände det att den inte var så torr ibland. Men då var det att torka den först och elda den sedan. Det hörde till lärarinnans uppgifter att elda i skolsalen. Vid femtiden på morgonen fick man gå upp och fyra på kaminen för att få någotlunda varmt, tills barnen kom.

De nio år jag tjänstgjorde i Espnäs, skötte jag hela tiden eldningen och hade ansvaret för att städningen blev ordentligt gjord, utan någon ersättning. Men man var inte bortskämd i fråga om ersättning på den tiden.

Lärarinnebanan var knappast eftersökt för lönens skull. första treminen hade jag lön efter 350 kronor för år räknat. Min första avlöning utgjordes av 20 kronor kontant och lite fotogen. På nyåret 1905 blev lönen höjd till 400 kroner per år, och då hade man glädjen att få lyfta en hel hundralapp varje kvartal, en stor summa för den, som inte var van så mycket.

 

Bara två elever.

 

Den 15 september skulle höstterminen börja, och då var jag lycklig och väl instalerad i min lilla bostad i skolhuset. Jag ringde in, då klockan var nio, och in kom en mörkhårig pojke, som knappast varit inom skolans väggar förut, och så en ännu mindre, mycket späd med kloka ögon, och puckel på ryggen. Nu fick jag lösningen på en sak, som förbryllat mig. I skolsalen stod nämligen något, som såg ut som en hög småbarnsstol med bräde för leksaker. Den lille gossen skulle sitta i den, och en kudde som låg där skulle han ha bakom ryggen. Han kunde inte sätta sig i stolen själv, utan varje gång han kom in, skulle jag lyfta upp honom och fästa bordet, som hörde till, och när han skulle gå ut, måste jag lösgöra bordet och lyfta ner honom. Det var en mycket begåvad pojke, som gått i skolan ett år förut.

Men kom det inga fler elever? Jag väntade, men ingen kom. Då frågade jag de två, om de kände några som skulle gå i skolan, fick jag höra att de hade syskon som inte skulle börja skolan förrän efter Mikaeli-om två veckor alltså. Jag anteckande de två, pratade med dem en stund och lät dem sen gå hem för dagen. Nästa dag skulle de komma tillbaka klockan nio. Lästiden per dag räckte från nio till tre med en timmes middagsrast mellan tolv och ett. Lördagarna var fria.

 

Varför kom de inte?

 

Då barnen gått, måste jag ut i bn för att besöka föräldrar och höra, hur det varit fatt, då inte barnen kom till skolan. Jag fick då veta, att de brukade behålla barnen hemma till Mikaelmåndag. Sen skulle de komma.

Nu skulle de "geta" boskapen, plocka bär, hacka potatis, se om småsyskonen och jag vet inte allt de skulle göra.

Jag visste inte, hur jag skulle bära mig åt, jag som inte föreställt mig annat än att alla skulle börja första dagen, och ambitiöst och ivrig som jag var att få omsätta mina färska seminareikunskaper i praktiken.  Jag fick lov att ringa till prosten och fråga honom, hur jag skulle göra. (Tur det fanns telefon i Espnäs). Prosten blev inte förvånad. "Jag känner till det där" sade han, "och jag tror inte det går ändra dem" Jag blev uppmanad att läsa med de två i två timmar om dagen, medan vi väntade på de andra. Mikaelmåndag kom 16 barn i ålder sju till tolv år. Då blev det fullt upp att göra.

Ännu fler barn skulle ha kommit, men det uteblev helt enkelt. Det var föräldrarnas fel. De tyckte inte, att det spelade någon roll, om deras barn var hemma från skolan någon termin då och då. Vid elva, tolv och tretton år kunde man göra mycket nytta hemma.

 

Inte mycket stöd.

 

"Jag tror inte det går att ändra dem" hade skolchefen sagt, när det var fråga om att börja i rätt tild. Hos honom hade jag inte mycket stöd att vänta nu heller, då det var fråga om att skolka en hel tremin "Hoppas det blir bättre med tiden", tänkte jag och försökte finna mig i det oundvikliga.

Som skoltiden nu var indelad, kom två av de tre terminerna på Espnäs. De dumma med detta var, att då var det två tillfällen för nyintagningar i skolan under året. Somliga föräldrar sa, att det bästa är att börja skolan på hösten. Andra sa det är bättre om våren, och prosten sa, att de får börja när de vill. Jag fick nybörjare tre gånger om året på det sättet. Det tänkte ingen på.

 

Föret avgjorde.

 

Den 7 augusti kom turen till Alavattnet att få sin lilla del av skolåret, tio, tolv eller i bästa fall tretton veckor. Det var föret, som avgjorde, när man skulle avbryta lästiden och flytta tillbaka till Espnäs. Alavattent var en mycket isolerad by. Det saknades både landsväg, telefon och ordnad postgång. Så länge vinterföret räckte, hade man väg över myrar och småsjöar, och då kune man åka släde. Men på sommaren fick man gå, om det man skulle ha med sig, fick man bära på ryggen. Tur jag inte behövde tjänstgöra där annat än på vintern.

 

Vantarna på.

 

 

Alavattnet hade inget skolhus, utan bönderna turades om att hålla ru för skolan och lärarinnan. Som skolsal användes sommarstugan. Den var ju ledig om vinten, på hösten, när det började bli kallt flyttade familjen in i den varama vinterbonade storstugan. Inte tänkte de på att det dyrbaraste dom hade -barnen- skulle fara illa i den dragiga och kalla sommarstugan. Många gånger när det var kallt, satt vi i skolan med ytterkläderna på, hade lapptussar på fötterna och vantar på händerna.

Lärarinnan bodde i något litet rum på gården, nödtorftigt möblerat. En gång under terminen bjöds det på kyrksskjuts till Strömsund av den bonde, som var i tur att hålla skolrummet.

 

Här slutar anteckningarna. Efter de nio åren vid Espnäs-Alavattnets flyttande småskola, tjänstgjorde Märta Eijde vid Strömsunds småskola från 1913 fram till pensioneringen år 1945. Ungefär 500 Strömsundsbarn fick sin första undervisning av henne.

 

 

 

 Hämtat dirket ur: Äspnäs-Boken, en hembygd.

 

 

 

Det var nu ett antal år sen skolan i Äspnäs brann ner, men jag är säker på att det fortfarande finns minnen och bilder kvar. Låt inte de också försvinna. Skicka in vad Ni vill berätta om skolan i Äspnäs till: espnas.bgf@gmail.com  så kommer det dyka upp här på sidan så småning om!

 

 

Läs vad som stod i tidningen om branden. Klicka på länken, den kommer att öppnas som ett PDF dokument.

.